Italian painter, Umbrian school (b. 1450, Citta della Pieve, d. 1523, Perugia). Italian painter and draughtsman. He was active in Perugia, Florence and Rome in the late 15th century and early 16th. Although he is now known mainly as the teacher of Raphael, he made a significant contribution to the development of painting from the style of the Early Renaissance to the High Renaissance. The compositional model he introduced, combining the Florentine figural style with an Umbrian use of structure and space,  Related Paintings of PERUGINO, Pietro :. | The Crucifixion with the Virgin and Saints | The Miracles of San Bernardino-The Healing of a Young | Fresco in the Palazzo the prioris in Perugia, Italy | Saint Benedict | Baptism of Christ |
Related Artists:
Addison T . Millar
American, 1860 - 1913
hedvig eleonoras
Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, född 23 oktober 1636, död 24 november 1715, var svensk drottning och riksföreståndare, dotter till Fredrik III av Holstein-Gottorp och Marie Elisabeth av Sachsen och gift i november 1654 med Karl X Gustav. Hon var med honom i Polen 1656 och i Danmark 1658. Hon var Sveriges drottning i sex år, men de facto "första dam" till sin död 1715, i femtiofem års tid. Hon blev änka 1660 och levde som änkedrottning i ytterligare 55 år. Kung Karl II av England friade till henne något år efter makens död, men hon tackade nej, med den formella motiveringen att hon önskade vara sin döde make evigt trogen. Hon satt i förmyndarregeringarna för både sin son Karl XI och sin sonson Karl XII, 1660-1672 samt 1697, och sedan i rådet 1700-1713, men hade i verkligheten aldrig så mycket att göra med politik, utan var nöjd med att formellt presidera över regeringen och hovet som monarkins symboliska överhuvud och representant. Hon stödde dock den profranska och antidanska policy som fördes av regenterna. Hennes son var djupt beroende av henne i hela sitt liv; då han blev gammal nog att sitta med vid regeringens sammanträden, talade han inte direkt till ledamöterna, han viskade i stället vad han ville veta till riksänkedrottningen, och Hedvig Eleonora frågade sedan regeringen med hög röst vad han ville veta. Då sorgeperioden formellt bröts år 1663 var hon värdinna för omfattande festligheter, och det var i hennes namn Sveriges första fasta teater öppnades i Stora Bollhuset och Lejonkulan 1667. Hedvig Eleonora, "Riksänkedrottningen", hade en dominant och temperamentsfull personlighet och dominerade det svenska hovet totalt fram till sin död. Även efter sin sons giftermål 1680 och fram till sin död 1715 var hon den verkliga drottningen och behöll sin position som "första dam"; sonen kallade henne "drottningen" och sin fru för "min fru". Under stora nordiska kriget var hon 1700-13 representant för kungen, men intresserade sig inte heller nu mycket för politik- vid audienser för utländska sändebud kunde antingen "moltiga" eller gapskratta åt dem. Hon intresserade sig för kortspel och arkitektur. Hon kunde spela kort till inpå småtimmarna. Drottningholms slott samt Strömsholms slott påbörjades av henne. Vid båda slotten lät hon anlägga stora parker i tidens stil.
Maffei, Francesco
Italian Baroque Era Painter, 1605-1660 Italian painter. He probably trained with his father, Giacomo Maffei, before joining the workshop of the Maganza family in Vicenza. His early works, such as the Ecce homo (ex-Dianin priv. col., Padua, see Pallucchini, 1981,), were influenced by the eclectic style, between Veronese and the Bassani, of Alessandro Maganza. The St Nicholas and the Angel (1626; Vicenza, S Nicola da Tolentino), with colours like those of Veronese, yet lighter, suggests Maffei's rapid development of an independent style that is both rugged and moving. His interest in narrative, already evident in scenes from the Life of St Cajetan (Vicenza, S Stefano), was developed in the later Martyrdom of the Franciscan Minors at Nagasaki (Schio, S Francesco), which is datable to about 1630. Here, the contrast between the pale, silvery tones of the background and the darker foreground figures is derived from Tintoretto, but the exaggerated Mannerist treatment of the main figures also recalls the art of such French engravers as Jacques Bellange and Pierre Brebiette. At the same time there is also an echo of the extreme stylizations of Giovanni Demio.